Jag har tagit ett beslut att ge mig på GI igen. Denna gång handlar det faktiskt inte om viktnedgång även om det är en välkommen bieffekt utan snarare om socker. Jag har funderat mycket på mitt svängande från smal träningsfreek till fet soffpotatis och har kommit fram till att jag har ett problem med socker. Inte bara som godisgris med dålig självdiciplin utan en mycket högre nivå. Jag är sockerberoende och har ett sockermissbruk! Vem har inte det, kan man tycka då. Och visst är det så att många har problem med socker. Det är gott, finns i mycket annat gott, är beroendeframkallande och uppiggande. Men jag tror ändå att jag tillhör den där kategorin som har ett problem.
Så vad är socker för mig och hur påverkar det mig? Jag älskar ju godis i alla former och äter massor. Men jag äter inte bara för mycket utan kan periodvis äta trotts att jag inte är sugen eller till och med fast jag känner att jag mår illa. Men jag fortsätter trycka in. Nästan som ett tvång. Och det känns mer som en psykisk handling än ett godissug. Det gör också att jag äter mer av annat som chips, snacks, skräpmat, mm och det förvärrar ju situationen ännu mer. Jag antar att jag använder sockret som någon slags medicinering men jag har ingen aning mot vad. Kanske sover jag för lite? Kanske är jag stressad på jobbet? Oavsett så måste jag nog lösa den frågan också för att få bukt med behovet och sluta falla dit hela tiden.
Resultatet av allt socker förutom den uppenbara viktökningen är kronisk trötthet, huvudvärk, muskelvärk, slöhet, apati, lättstressad, lätt gråten, deppig, värre PMS, torr hud, mm bland många andra symptom. Jag trodde allt detta berodde på annat. Jag menar vem är inte trött ibland. Men när jag insåg att jag under mina mer "duktiga" perioder med bättre mat inte hade dessa problem och sen läste lite om sockerberoende på nätet så känns det som det är en rätt trolig diagnos. Visst kan jag ha fel men jag tänkte att jag tar en sväng med GI igen för att angripa mitt sockersug. För även om det inte skulle hjälpa alla symptom så kommer jag att tappa några kilon och bli av med sockersuget som gör att jag åker dit igen. Och det är bara bra att äta mindre socker. Jag tror också att oavsett ska jag nog ha samma inställning till socker som en nykter alkoholist har till sprit - nolltollerans. Många anser ju att man ska unna sig ibland och det tycker jag med men inte socker. De undantagen är ödesdigra för mig.
Att hantera detta socialt kommer nog bli den största utmaningen för mig. Så länge jag själv väljer vad jag äter och har bestämt att nu jäklar är det sockerfritt så vet jag att jag lyckas. Tungt i en vecka eller två men sen blir det lättare. Men när man exkluderar viss mat så där som jag kommer göra nu och särskillt i början när det är INGA kolhydrater så kommer jag att hamna i situationer som pressar mig. Jag avskyr att vara till besvär så att be om annat eller att säga nej till vissa saker kommer ta emot. Kanske så pass mycket att jag kommer undvika sociala sammankomster. Och i slutet av det hårdaste perioden så är en utlandsresa bokad. Hur det ska gå vet jag inte men det ska gå!!
